Arab!
Araben anses av en del männsikor vara världens älsta djurart som tämjts till husdjur. Den här urgamla och vördarde rasen har sitt ursprung nånstans i öknarna i mellanöstern så tidigt som 3 000 år f. kr, om inte tidigare. Man är inte överens om den exakta platsen för dess urpsrung, men historiker tror att det är i de områden som nu är Saudarabien, Syrien, Irak, Iran, Turkiet och Egypten.
Vi har beduinstammar att tacka för den nogranna avel som bedrevs av de renrasiga araberna. Den ansåg att de här hästarna var en gåva från gud. Ända fram till idag kan några av moderna arabers härstamning spåras tillbaka till den tidiga aveln. Det var vissterligen sällsynt med nerskrivna register, men män från beduinstammarna kom ihåg stamtavlorna och förde dem vidare muntligt.
Enligt legenden använde profeten Muhamed ett speciellt prov för att välja ut de lydigaste stona. Han höll hundra hästar instängda inom syn och lukthåll från rinnande vatten tills de blev galna av törst. Långt om länge beordrade han att grindarna skulle öppnas och stona dundrade ut och sprang mot vattnet. Men innan de hann fram lät profeten en av sina män blåsa i ett signalhorn för stid. Av de hundra hästarna stannade bara 5 ston vid ljudet. Trots att de led av törst vände de om för att ställa upp när plikten kallade. Det sägs att de 5 stona valdes ut som moderston för rasen.
Beduinkrigare red ston i strider. De föredrog dem framför hingstar. En hingst skulle kanske gnägga åt andra hästar när de närmade sig ett fiendeläger, men ston var tysta så deras ryttare kunde utföre en överraskningsattak.
Beduinerna behandlade ofta sina värdefulla ston nästan som familjemedlemmar. De lät dem sova i tälten och försäkrade sig om att de fick mat, även om de tog mat som var ämnade för människorna i stammen, som t.ex. fikon och gryn. Ibland fick stona även färsk kamelmjölk. Sådan god behandling förstärkte bara den människovänliga personligheten som man ofta märker hos araber. Ett bra krigssto ansågs ovärdeligt. Avelshästar kunde säljas, men inte ett värdefullt krigssto. Ibland gavs ett sånt sto bort som gåva, vilket ansågs vara en stor ära för mottagaren.
